”Kommer jag att dö nu?”
<!--@ParagraphImageLinkAlt-->

TR Press SE - 07-02-2020

”Kommer jag att dö nu?”

På sin 16-årsdag fick Amanda Hansson det värsta beskedet man kan tänka sig. Inom loppet av några sekunder raseras hennes framtidsplaner och borta var drömmen om Polishögskolan. Läkaren mitt emot henne i sjukhussalen säger ord hon har svårt att ta in. 
”Det enda jag tänkte var att jag kommer dö nu, säger Amanda.”

Amanda Hansson sitter i ett läkarrum på sjukhuset, med sin mamma vid sin sida. Det är hennes födelsedag. Egentligen skulle hon ha varit ute och firat med kompisarna några dagar tidigare, men på grund av hög feber den senaste veckan har födelsedagsplanerna ställts in. Istället sitter hon med läkaren framför sig som säger ord, som hon inte riktigt förstår. ”Du har fått cancer.”



- Men jag förstod inte vad han sa, jag kunde inte ta in det. Cancer är något som händer andra människor. Inte vår familj. Inte mig. Vi åkte hela vägen till Lund med ambulans, men jag förstod ändå inte. Det var först när jag klev in på barncanceravdelningen som jag verkligen förstod. Då började jag gråta, berättar Amanda. 



Provresultaten visade att Amanda inte bara hade drabbats av ALL, akut lymfatisk leukemi. Efter ett tag kom ett nytt ett besked - hon hade drabbats av ytterligare en form av cancer. Det visade sig att hon även drabbats av AML, akut myeloisk leukemi. En kombination som är väldigt ovanlig och med en behandling som är väldigt intensiv. 





Kommer jag att dö nu?

När Amanda fick sitt cancerbesked hade hon bara hunnit gå tre månader på gymnasiet. Precis som andra tonåringar spenderades dagarna med vänner, gå i skolan och gå på fester. 



- Mitt huvud var fyllt av miljoner frågor. Jag hade ju hela mitt liv planerat. Jag skulle gå ut gymnasiet, leva livet, resa med min bästa vän, kanske träffa en kille. Sedan skulle jag ansöka till Polishögskolan. Men allting jag drömde om bara raserades. Det enda jag tänkte var ”Kommer jag att dö nu?”

Biverkningarna 
Att genomgå en cancerbehandling är allt annat än skonsamt, och det tar ofta väldigt hårt på kroppen. Strax efter att Amanda påbörjar sin behandling tappar hon det långa bruna håret, fransarna och ögonbrynen. Kortisonet gör att hon sväller upp och långsamt raseras självförtroendet. En av biverkningarna var så kraftig att hon under en period blev nästintill förlamad.



- Min lillhjärna slutade att fungera som den skulle, vilket gjorde att jag inte längre kunde styra min kropp. Jag kunde inte gå, inte klä på mig, inte äta, inte prata. Ett tag låg jag bara och dreglade. Jag kände mig som en fånge i min egen kropp. Men det jobbigaste var att inte kunna berätta för min familj och för läkarna att jag fortfarande var helt frisk i huvudet i övrigt. Jag hörde allt de sa och förstod allting, men kunde inte kommunicera överhuvudtaget tillbaka.

Amanda berättar att den här typen av komplikation är väldigt ovanlig.



- Det som var mest jobbigt var att läkarna aldrig hade sett den här typen av biverkning tidigare. Därmed kunde de inte heller svara på om det var en permanent skada, som jag skulle behöva leva med. Men jag var tvungen att intala mig att det kommer bli bättre. Det måste bli bättre, säger hon. 




Ville inte leva mer
När biverkningarna var som allra svårast började mörka tankar att ta form. Amanda berättar att sjukhustiden präglades av mycket självmordstankar.



- När man är uppe i de tankarna, om att inte vilja leva mer, tänker man att alla ens anhöriga kommer att klara sig utan mig. Det var så många som sa att jag var en sån kämpe. Men jag kände mig aldrig som en kämpe, för innerst inne tänkte jag att jag kommer ju att ta livet av mig. Jag kommer att ge upp. 

Amanda berättar att familjen hela tiden funnits som ett stort stöd för henne under hela behandlingsperioden. Även de dagar när det varit som allra mörkast.



- Min mamma har hela tiden varit så insiktsfull och varit på min sida. När det har varit som allra svårast, sa hon att hon såg hur mycket jag led och att hon förstod om jag inte längre ville fortsätta leva. Hon sa att om det inte blir bättre, så är hon med mig i valet om att avsluta min cancerbehandling.



”Biverkningarna är värst, inte cancern”
I Amandas mobil har hon skrivit ner en lista på alla de biverkningar som cancerbehandlingen har gett henne. De är så många, att hon har svårt att komma ihåg dem utan listan. Utöver skadan på lillhjärnan som gjorde henne nästintill förlamad, fick hon även bland annat njurstensanfall, blåsor i tarmen, blåsor i munnen, bältros över hela ena underbenet, problem med ögonen som gjorde att hon inte kunde öppna dem på flera dagar, svamp i lungorna och mjälten och vätska i lungorna som resulterade i en operation.



- Vid den operationen sa läkarna att det var viktigt att den skulle gå bra, annars visste de inte längre vad de kunde göra. Då var läget väldigt kritiskt.

Amanda berättar att mängden bakslag gjort henne vad vid dåliga besked.



- Man blir nog härdad efter ett tag. Jag vågar fortfarande inte riktigt packa upp när vi är hemma från sjukhuset, för jag är alltid beredd på att snart behöva åka in igen. 



En annan bieffekt som Amanda inte var beredd på var att huden blev oerhört känslig av cellgifterna. Efter att under flera månader legat inne på sjukhus, beslöt hon sig en sommardag att njuta av ett par minuter ute i solen. Insmord med solskyddsfaktor 50 och med handduk över huvudet, satte hon sig i solen i 20 minuter. Något hon senare ångrade kraftigt. 



- Det var ingenting som märktes direkt, men på kvällen efter jag hade solat upptäckte jag att jag hade stora brännskador och sår på kroppen och i ansiktet. Senare när jag påbörjade cellgiftsbehandlingen blossade det upp igen, ännu kraftigare. Jag var så rädd att det skulle bli permanenta ärr över hela kroppen.



Bättre behandlingar

Trots tuffa månader av behandling mår Amanda idag förhållandevis bra.

- Det är ändå otroligt att ens kropp klarar så mycket. Om jag hade varit äldre hade jag antagligen inte klarat mig. Jag önskar att ingen ska behöva gå igenom det jag gått igenom. Bättre och skonsammare behandlingar behövs. 




Vägen tillbaka


En efter en har biverkningarna försvunnit, men ännu är Amanda inte helt återställd. Det är dessutom mer än ett helt år kvar av behandling, då behandlingsperioden sträcker sig över 2,5 år. 



- Nu kan jag prata, gå och äta som vanligt, men jag kan fortfarande inte springa. Hår, ögonbryn och fransar börjar komma tillbaka och jag får äntligen börja träna. Min röst är också tillbaka, men i början hade jag svårt att få fram rätt ord. Jag kunde säga ja, men menade nej och tvärtom. 




Amanda har börjat i en ny klass, då hela hennes första år i gymnasiet spenderades på sjukhuset. Hon börjar se hoppfullt på framtiden igen.

- Jag hoppas att jag kommer kunna ta igen livet. Träna upp min kropp, få den fysiken jag hade innan jag blev sjuk. Jag har även börjat övningsköra. Förhoppningsvis kommer jag att kunna springa snart igen. Jag hoppas att jag kommer att kunna bli polis i framtiden ändå. 







Stöd Team Rynkeby - God Morgon
Sedan starten 2011 har Team Rynkeby - God Morgon Sverige samlat in 157 miljoner till Barncancerfonden. I år går alla insamlade medel till den livsviktiga barncancerforskningen och nyckelmärks till klinisk forskning och forskning kring sena komplikationer. Vill du ge ditt bidrag? Läs mer här. 



 

 

Tillbaka

Snapshots from Tour de Paris 2019

Snapshots from Team Rynkeby's trip to Paris 2019 - new snapshots every day.

Se mer

Bli Barnsupporter

Bli barnsupporter och stöd Team Rynkebys insamling till Barncancerfonden. 

Ge ett bidrag

Platinum Sponsors

Follow @TeamRynkeby on Instagram