Kapten Lindahs son en superhjälte
<!--@ParagraphImageLinkAlt-->

TR Press SE - 25-02-2016

Kapten Lindahs son en superhjälte

Team Rynkeby är lycka säger Lindah Ganeborn 33år. Hon är ena halvan av Kaptensparet för Kristianstadslaget. Hennes liv är som att gå på lina utan skyddsnät, hon är ständigt beredd att falla. Grundtryggheten är för alltid borta efter att livet testat henne brutalt. Hennes son är en superhjälte som fightats mot draken, barncancer.

Lindah har kloka gröna ögon, hennes leende och humoristiska sätt döljer hennes närhet till tårarna. Hon är uppväxt i Kristianstad och arbetar på Räddningstjänsten. Hon är mamma till Zeb och Loke vars namn är inspirerade av den gamla Western Macahan.

Sonen Loke har Downs syndrom och han var åtta månader, när Zeb 3 år fick besked att han hade cancer i oktober 2009. Lindah har en styrka som det inte finns ord för.

Det måste vara fel
Redan på våren hade de sökt akuten flera gånger pga att Zeb haltade, men de blev lugnade med att det var växtvärk. Över sommaren blev det bättre, men när hösten kom återkom haltandet och de sökte sjukvården igen. Zeb röntgades och de fick besked att man upptäckt skelettförändringar.

De sa: Vi kan inte göra mer nu ikväll så ni får åka hem och komma tillbaka imorgon. Lindah: Va skönt, tänkte jag.
Två dagar senare gjorde man en magnetröntgen. Lindah: Jag vet att jag tyckte det var konstigt eftersom det brukar vara lång väntetid till en sån undersökning.

Lindah minns hur hon googlade ordet skelettförändringar hos barn och det enda som kom upp var barncancer och hon tänkte, det måste vara fel.

Barnsjukhuset för provtagning
De skickades till barnsjukhuset i Lund i början av oktober, där man gjorde fler undersökningar och tog prover. Man gjorde en öppen biopsi, man tar en bit ben för att ta reda på vad som orsakade förändringarna. Det tog mer än två veckor innan provsvaren kom som visade att det var cancer. Tumören i Zebs ben var 13cm stor och hade hunnit sprida sig till bindväven och han hade åtta metastaser i lungorna.

Vem vill vara välkommen här
Lindah minns när de kom ner till Lund, en skylt med texten ”Välkommen” mötte oss vid BUS ”Va fan, vem vill vara välkommen här”. Hon minns samtalet Zebs pappa Ola och hon hade med läkarna, när de informerades om att att han hade cancer.

Lindah tänkte, ”Nej det går inte”, jag har en niomånaders bebis med Downs syndrom.

Lindah minns att hon frågade om han skulle tappa håret och Ola frågade om han skulle överleva. Det var först då jag insåg vidden, Ola brukar alltid vara den trygga stabila som tror att det löser sig.

Vi fick en lång lista med allt som skulle göras dagen därpå då cellgiftsbehandlingen skulle starta.

Man visste fortfarande inte att det var den ovanliga cancern Ewings Sarkom när behandlingen startade.

Första behandlingen
Samma dag Zeb fick sin första behandling, startade en teckenspråkskurs som Lindah och hennes mamma skulle gå med tanke på Loke. De tog tåget hem till Kristianstad, ingen av dem var i form för att köra bil.

Hennes mamma insisterade på att hon ville bjuda på middag hemma hos sig på kvällen, men Lindah kände inte att hon orkade.

Mamma sa,:”Jag bara tänkte, eftersom det är min födelsedag”

En enastående familj
Lindah var ensamstående med barnen när Zeb blev inlagd. Hon och Zebs pappa skiftades om att vara hos honom på sjukhuset.

Hon fick hjälp av sin mamma, bror och hans fru, samt av sin moster att ta hand om Loke som ännu ej börjat på dagis. Ibland visste jag inte vem han var hos när jag skulle hämta honom.

Barn med Downs syndrom är oftast mer infektionskänsliga, drabbas lättare av virus och infektioner vilket också försvårade situationen. Dessutom var det under den värsta svininfluensa perioden, med extra stränga isolerings rutiner på sjukhuset som följd.

Amputation krävdes
Läkarna blev tvungna att amputera Zebs ben. Jag hade så svårt att berätta det för honom, jag kunde inte. Men jag var ju tvungen! När jag berättade det frågade Zeb om han skulle få ett nytt ben. Ja det kommer du att få, kanske ett i trä säger Lindah eller i plast kontrar Zeb. Det var en tung tid, jag grät hela tiden. Jag grät när jag parade strumpor.

Dagen innan Zebs operationen åkte Ola, Lindah och Zeb till Malmö och bowlade och sen fick Zeb välja film, han valde ”Vi hade i alla fall tur med vädret”.

Den värsta dagen i mitt liv
Operationsdagen, den andra mars 2010 är den värsta dagen i mitt liv, jag hade sån ångest. Läkaren var försenad pga askmolnet, som sinkade alla flygplan. Han kom till slut, flera timmar försenad. När de skulle köra ner till op klamrade sig Zeb fast vid Ola och skrek, ”Jag vill inte operera bort mitt ben”.

Ola följde med in till op och jag föll ihop i op slussen i en fruktansvärd panikångest attack, de ringde ner en sköterska som satt hos mig tills Ola kom. Tårarna rann och varje blinkning gjorde ont, det gjorde ont i hela kroppen.

Mamma, jag vill ha en hällakaka
Lindah insisterade på att få se Zebs ben innan han vaknade upp efter narkosen, hon ville inte han skulle se hennes reaktion. När Zeb vaknade, var det första han sa, jag vill ha en hälla kaka och ringa till mormor. Lindah darrar på rösten när hon berättar. Han ringer mormor och säger att allt har gått bra också får han önska sig något. Zeb önskar sig en Lego Duplo brandstation, mormor frågar om det är något mer han vill ha? Ja, då vill jag ha Lego Duplo polisstationen också svarar Zeb.

Traktorrace i BUS korridorer
Ola tvingade upp Zeb ur sängen dagen efter operationen, han var livrädd för att komma upp, han var rädd för sitt ben. Men det lyckades och det gick bra.

Mormor hade kommit med brandstationen i ena handen och polisstationen i andra tidigare under dagen. På kvällen körde han traktorrace i korridoren, med alla sladdar och slangar som han var kopplad till. Mamma och mormor hade fullt sjå för att hänga med och Zeb minns än hur Lindah sprang rakt in i en glasdörr.

Begraver sin pappa
Några månader efter Zeb påbörjat sin cellgiftsbehandling, får Lindahs pappa diagnosen bukspottkörtelcancer. Han tillbringar sina sista månader i livet på sjukhuset i Lund. Han dog den 29 mars och begravningen är dagen innan Zebs stamcellstransplantation. En personal på sjukhuset tar med hennes svarta klänning hem för att stryka den. Zeb blev dödssjuk efter behandlingen, den natten var läkaren kvar på avdelningen. När vi frågade läkaren om han skulle överleva tittade han ner i golvet och sa han inte kunde lova något.

Protesingenjören gör underverk
Det var en snabb behandling som bara tog nio månader säger Lindah. Zeb var alltid glad, förutom när han skulle få sin svampmedicin. När han väl kom hem tog det tid att läka alla sår.

De var i protesverkstan fem dagar i rad, för han ville inte ha sin protes. Slutligen tvingade protesingenjören på protesen och sen gick de iväg och Zeb visades runt i verkstan. Dagen innan sin fyraårsdag började han gå igen, jag grät hela den dagen. Zeb önskade sig ett par vita adidas skor i födelsedagspresent.

Team Rynkeby en slump
Det var efter en fest som jag sökte till Team Rynkeby. Skulle jag som tar bilen till postlådan, cykla 120mil till Paris. När de ringde upp och erbjöd en plats kunde jag inte tacka nej. Jag överraskades av alla kostnader, men jag ångrar inte ett ögonblick att jag sa ja.

Det går inte beskriva i ett ord vad Team Rynkeby betytt för mig, men om jag ska säga ett så, är det lycka. Jag får möjlighet att ge tillbaka och delta i kampen för att utrota barncancer och energi att leva mitt liv. Det är Lindahs andra år i Team Rynkeby, till sommaren cyklar hon de 120milen till Paris i kampen mot barncancer.

Text: Karolina Lintala, vice kapten, Team Rynkeby Helsingborg.

 

 

Tillbaka

Team Rynkeby - God Morgon News

Häng med lagen bakom kulisserna på träningar, evenemang och följ med under Tour de Paris.

Se mer

Bli Barnsupporter

Bli barnsupporter och stöd Team Rynkebys insamling till Barncancerfonden. 

Ge ett bidrag

Platinum Sponsors

Follow @TeamRynkeby on Instagram